I tolv år har jag nu gått iskolan, dag in och dag ut. I regn och rusk, vinter som vår, ja ni fattar grejen. Men nu närmar det sig med stormsteg och snart är det min tur att komma ut i livet. Det känns lite ovärkligt men ändå så otroligt skönt! För varje dag som går börjar jag slappna av mer och mer för snart är allt skolarbete över. Jag vet själv att hur mycket som jag än kommer försöka ta vara på tiden så kommer det kännas som igår när jag tar studenten och tittar tillbaka på första skoldagen på ps. Är det inte konstigt?